almania

Nu var jag här igen. Fortfarande jävligt låg och bitter. Nyårsafton med. Helst vill jag bara sopa igen sovrumsdörren, bädda ner mig, somna och vakna i mars. Förhoppningsvis lite gladare och mer tillfreds. För som det är nu så suger det. Pengar försvinner. Det dricks friskt, för det har man förtjänat när man är ledig. Två meter snö och kallt ute. Händer inget inne. Lexus har inte varit utanför dörren på en vecka. Tror inte ens att han har haft kläder på sig. 

Jag. Orkar. Inte.

Jag stressar för ingenting. Gråter för allt. Känner mig ensam men vill inte prata med någon. 

Tog en snabbtitt på instagram. Fy fan vilket bra år det verkar varit för alla. Alla är så jävla lyckliga och tacksamma. "Året som förändrade mitt liv" "Varit gift i 234 år, är sååå lyckliga" "Så jävla härligt utomlands"

Jag har såklart också saker att vara tacksam för. Vi har köpt ett hus. Vi har varit utomlands. Vi har fått privilegiet att nästan jobba ihjäl oss. I motvind. Gift blev jag däremot inte. Finns inga pengar till sånt. De verkar rinna iväg på annat skit. 

Men vem vet? Det är väl förmodligen en ny dag imorgon..

 

Så har den kommit. Och passerat. Julen. Och ännu en dag med fylla. Dock inte från min sida, för jag dricker inte. Varför inte då? För att andra runt omkring mig sköter den biten så bra. Även nu i vuxen ålder så utsätts jag för den, fyllan. Den stora julfyllan. Offerkoftan stramar lite och kliar och sitter lite illa, för jag behöver ju inte utsätta mig för det här. Som vuxen har jag ändå ett val. Som barn, inte så mycket att välja på. 

Tanken fanns där. Jag tog fram tre, av mina sex cider som stått i garderoben sen maj, och tänkte att det kan jag unna mig senare på kvällen. Men bara att se andra, som tycker att de förtjänar en sjysst julfylla på självaste barnens dag, får mig att vilja öppna flaskorna och hälla ut dem i slasken. Har dock inte hunnit med ens det.

Jag har köpt alla julklappar till barnen, morfar, sambon och bonusbarn. Jag har julpyntat. Städat. Handlat. Lagat mat i flera dagar. Skjutsat och hämtat barn. Skjutsat sambons vänner, för han kunde ju inte själv för han hade ju visst druckit "några" öl. Roddat ihop julen. Samtidigt som jag hört någon säga -Jag hatar julen. -Jag får ångest av julen. Ja, vem fan känner inte så. Men jag har två barn som inte ska känna så så man biter ihop och gör det man ska. 

Jag fick ingen julklapp. Noll. Jag fick inte ens ett tack för maten. Tack för att du ordnade allt. Vad jag däremot fick var att styra upp bråk mellan barnen. Jag fick även städa undan all julmat när alla ätit klart. Samt gå o plocka undan efter folk i övrigt.  Höra att någon önskade att räven skulle ta mina katter så han slapp bli väckt av dem varje natt. En monolog om att jag alltid är sur och vi lika gärna kunde separera. Den kom efter att jag tackat nej till lite fylle-kel sent på kvällen. 

Jag vet att det behöver inte vara såhär. Jag kan gå. Men jag känner mig lite för insyltad i det levande livet för att gå. Det blir lite av ett för stort projekt för att gå. Tycker nog inte synd om mig själv heller. Är bara jävligt less. Att jag ska vara den vuxna. Den större människan. Alltid vända andra kinden till. Se någon jävla prestige i att alltid resa sig igen efter att ha blivit nersparkad. Att alltid vara så jäkla stolt. Jag vill också få psykbryt ibland. Ligga på golvet och sparka och gråta. Bete mig som ett barn. Men det här pannbenet förstår bättre. Krigar vidare. Framåt och uppåt. Så nu ser vi framåt mot nästa högtid. Nyår. Blir förmodligen inte annorlunda. Med god aptit på nästa skit..

Det här är ingen hyllning. 

 

Jag har hatat EN människa i hela mitt liv. En ynklig, patetisk och klen ursäkt till man. Men en väldigt farlig sådan. Och det var du som tog in honom i vårat liv. 

Jag hatar inte dig. Men ändå så går det inte en dag utan att jag önskar livet ur dig. Av flera anledningar. Dina livsval. Det har funnits människor i våra liv som gjort oss, dina barn, illa. Fysiskt, men allra mest psykiskt. De svåraste såren att läka. Du har misslyckats med att skydda oss från dem. Du klamrade dig fast vid dem som om de var viktigare än oss. Du valde alkoholen framför oss. Du valde det mesta framför oss. Du har stått och skrikit åt oss att du ska ta livet av dig. En bror skrek gråtandes tillbaka att "Nej, säg inte så". Snälla, gör det bara. Det var min tanke när jag vände mig om och gick. 

Jag kan lova dig att minst en gång i våra liv, om inte flera, så har vi nog alla tre tänkt samma tanke. Det måste vara bättre på andra sidan, för det här är helvetet. Jag har t om gjort ett halvhjärtat försök en gång. Men tanken har funnits flera gånger. 

Vi har så stora, öppna sår i själen. Vissa med lite plåster på men även vidöppna, gapande och blödande. 

Ska jag åka och hälsa på dig så måste jag mentalt förbereda mig i flera dagar. Ändå orkar jag bara med dig i 10 minuter innan jag måste ta mig därifrån. Att du ens har mage att sitta och konstant gnälla över din situation. Du har satt dig där själv! Som morfar alltid sa, som man bäddar får man ligga. 

Det är inte så att du lider på något vis. Du har tak över huvudet, mat på bordet och hjälp dygnet runt. Och det är knappast din egen förtjänst. Du har varit frisk hela livet. Men passade på att supa dig dement i stället. 

Jag, även kallat A barnet. Som varken röker, dricker eller eller bälgar kaffekannor, har inom loppet av fem år dragit på mig cancer, TVÅ gånger, och en struma däremellan. "Varför ska du drabbas av allt det här? "

Ja? Stress? 

För det är ju inte så att man hinner ta så mycket hand om sig själv när man ska skrapa ihop de som faller ihop runt omkring en. 

Men jag lova dig en sak. Jag har, gör och kommer alltid att se till att mina barn ALDRIG, ALDRIG kommer att se på mig på samma sätt som jag ser på dig. De får veta varje dag att de är älskade. Jag finns där hela tiden. Och jag hör dem. 

 

Det är mors dag på söndag. Vänta dig inga blommor. Presenter. Eller besök. Inte av mig i alla fall. Jag kommer tillbringa dagen med mina barn. Som du borde gjort.

Jag. Orkar. Inte. Mer.

Ska upp tidigt, köra ungar till skolan, hämta ungar i skolan, se till att alla får julklappar, se till att flyttstädning flyter på, laga någon mat så min sönderstressade sambo slipper, hans ungar vägrar äta för att det är lök i maten, det är för starkt och pappa har inte lagat den. Försöka organisera hemmet och få bort flyttkartonger som står överallt och snubblas på med en extremt ljudlig efterföljande suck av övriga familjemedlemmar. Tror någon att någon annan än jag har packat upp en enda jävla kartong i det här huset? Skjutsa unge till träning, hämta unge från träning, se till att de borstar tänder, natta sambo som är så trött för att allt är så jobbigt, trolla fram kläder till barnen om det finns för tvättmaskinen är trasig och tvättberget växer till enorma proportioner och ingen verkar orka ta tag i det, natta barn, ha lite ångest för att jag inte orkat hjälpa med läxor idag heller, försöka fixa bredbandet som lagt av för dagen, alla suckar och surar för det finns inger wifi, försöker få i mig något att äta men det jag kan äta, pga munsvamp, är borta för det har den äldsta ätit upp idag för han är tydligen för vuxen för att gå till skolan, men det går bra att leva på mitt och sitta o spela hela nätterna. Pappa brer nog några mackor till honom imorgon för det är han för liten för att göra själv.

Det var bara idag. Så här sitter jag nu, i tre par strumpor, underställ och tjock morgonrock och mössa för det är för jävla kallt här inne. Elen är ju så dyr nu så att slå på element är det inte tal om. Kan knappt tända lampor. Och visionen att elda i braskaminen gick i stöpet för eldmästaren är alldeles för trött och stressad för att hålla på med sådant nu. Tur ändå att tvättmaskinen är paj så vi inte slösar ström på det viset iaf. 

Dricker en stackars lättdryck jag rotade fram ur skafferiet, som den äldsta missat, och stirrar in i väggen. Får väl vara glad ändå att det bara var cancer jag fick. Två gånger. När andra har större problem som ett kraschat bredband och inte tillräckligt med godis hemma. Eller att man är på väg in i väggen för gud vet vad, har inte fått någon anledning på varför denna otroliga stress och magont härstammar från. Jag själv missade ju bara en massa viktiga mediciner idag som gör att jag skulle slippa illamående, kräk och diarreer. Dubbeldosen gick in ändå. Lyllos mig imorgon. Skönt för mig att jag bara har aggressiv recensiv cancer. Det finns de som har svårt att rodda familjen glada och har det så mycket värre..

Tror att det var det för idag. Imorgon fortsätter vi rodda för den mest otacksamma familjen i östra delen av sverige. Can't wait. 

 

A B C D E F U

 

Dag 4 behandling 1

 

Idag har varit en okej dag. Snusandet går sådär, funderar allvarligt på att lägga ner det. Blir mest yr och svettig. 

Munnen mår som vanligt tror jag, det är nog mest psykiskt nu. Har någon föreställning att man alltid luktar fräsch mint ur truten men så är det ju inte. Och så smakar det verkligen inte. Har vispat runt med tungan nu i fyra dagar och visst är det lite grynigt? Det smakar nog minsann lite konstigt? Släpp det Linda. Du är konstig. Jag kan äta, det smakar inget konstigt. Jag kan inte dricka cola dock. DET smakar konstigt. 

Har ätit ägg och bacon imorse. Var jättegott. Bacon är smaskens. Sen åt jag snabbmakaroner och köttbullar till lunch. Vågade mig inte på ketchupen men det var supergott ändå. Snart ska jag äta fiskpinnar, potatis och spenat. Ser verkligen fram mot det. 

 

Har dock ett annat problem just nu. På behandlingsdagen fick jag ju tabletter mot illamående och diarréer. Precis som att min mage skulle lösas upp till en slemmig massa och spruta ur sig åt alla håll o kanter. Icke den här magen. Där gjorde de en ordentlig missräkning. För jag är sååå HÅRD i magen! Jag har varit på toa två gånger idag, en timme åt gången. Gråtit och pressat och svettats. Och det gör så ont nu så nu tänker jag inte ens försöka mer. Det som är däri får vara däri. Ska nog ta mig ner till apoteket imorgon och fixa något som löser upp det här. Annars får jag nog sy några stygn nästa gång. 

 

Nu är det närmare behandling 2. Bara tre dagar kvar. Hoppas de två nästa blir en trevligare upplevelse.

Dag 3 efter behandling 1. Jag har ätit idag! Först tre kokta ägg till frukost. Därefter ev veckohandling på Coop. Det gick snabbt kan jag säga. Hade svåra svettningar och var på gränsen till en liten panikångestattack, men vi fick det gjort iaf. 

Sen har folk hälsat på. Tre stycken idag. Det är jobbigare än man tror att försöka vara trevlig när man för allt i världen inte orkar. Stackars pappa, blev utan kaffe till och med. 

På eftermiddagen fick jag i mig tre (!) potatisbullar med stekt Bacon! Sjukt gott var det. Med lingonsylt. 

Och nu på kvällskvisten, en äggmacka och två rutor choklad. 

Nu kan jag ju äta, men vill inte. Det är en liten kamp att bara stoppa in i munnen. Men det är allt jag tänker på. Mat. Äta. Maträtter.

 

Svettningarna ja. De är inte roliga. Hade en ordentlig för en liten stund sen. Det var typ fyra direkt efter varann. Och något annat sjukt, jag är liksom inte varm? Huden på kroppen får inte upp någon värme utan är konstant sval hela tiden. Sen dryper svetten. Man inte bara borstar tänderna sex gånger om dagen, man typ duschar fyra gånger med. 

 

Det har gått två dagar sen behandling nr 1. Jag är T.R.Ö.T.T.

Sov hela dagen i stort igår. Känner lite av munsvamp. Det trötta kan jag leva med. Men när jag inte kan äta, inte vågar äta av rädsla att det ska bli värre, det suger. Mat är livet. Idag har jag ätit pannkakor. Plain. Och druckit bubbelvatten. Vilket gör att jag precis ligger på gränsen till halsbränna. Vilket är nästan lika illa som munsvamp. Borstar tänderna fyra gånger om dagen typ.

 

Har även lagt på mig lite sköna värmevallningar. Kommer ca sex gånger per dygn. De är inte jättejobbigt men påminner om förra gången för fyra år sedan.

Är jätterädd för att må sämre än jag gör men när man ligger och tänker på mat hela tiden så kommer depressionen. Ska det vara såhär i 18 veckor? 

Nu ska jag ju egentligen vara glad att jag mår ju såå mycket bättre än jag gjorde under behandlingen för fyra år sedan. Hade svår skelettvärk, munnen var helt vit av svamp, hade svåra klimakteriebesvär pga sprutorna, stressutslag i ansiktet mm. Men då fick jag behandling var tredje vecka. Jag hann återhämta mig den sista veckan innan ny behandling och var i stort mig själv den veckan. Nu är det varje vecka. Hinner jag någon gång återhämta mig? Jag hoppas det ändå. Mår ju ändå lite bättre idag än igår. Mår säkert lite bättre imorgon. 

Imorgon är en ny dag.

Fick första behandlingen idag. Ifrågasatte om picc-linen skulle vara bättre än porten jag hade sist och sköterskan bekräftade, hon tyckte inte heller att den skulle vara bättre. Duktiga Amanda!

 

Två påsar åkte in tillsammans med tre spolningar och en liten påse mot illamående. De måste tagit fel påse någonstans för att jag däckade rätt omgående. Försökte hålla ögonen öppna men det gick bara inte. Somnade bara. Stackars Pasi hade nog sin tråkigaste dag hittills. Tur att pentryt fanns så han kunde frossa i kaffe, saft, mackor och chokladbollar.

 

Inga speciella biverkningar såhär på kvällen. Har lite ont i magen och är väldigt svullen i magen. Tror bestämt att det är gluten. Har nog mått såhär i magen skitlänge. 

Det pirrar lite i munnen.  Känner en pytteliten antydan till att det nog inte står rätt till med smaklökarna. Passar nog på att smacka i mig allt gott jag hittar hemma idag.

Huden på kroppen, ansiktet, händer, ja allt, han antagit en härligt vitgul ton. Ser ut som en leversjuk albino. 

Ja, det var det för idag. Ska försöka få bort ungen från spelet o få honom att borsta tänder och lägga sig innan jag ger mig i kast med min marabouglass jag har i frysen.

De här veckan börjar det. På Tisdag åker jag till Katrineholm för att operera in en Piccline. En slang som går direkt in i venen. In i hjärtat, sa läkaren men tror att hon överdrev det lite. Hon var av kinesiskt ursprung och såg ut som typ 12 år. Absolut inget fel i det. Jag är nog mest bara lite bitter och arg på hela processen. Förra gången gick allt så smidigt. Det var diagnos, sen operation, sen behandlingsplan, sen körde det igång. Nu har det varit så bökigt. Och så lång väntan. Och när jag väl kommer in på onkologen så vet läkaren ingenting. Sköterskorna var magiska. En kände igen mig och visste precis när jag var där senast. Då känner man förtroende. Inte när läkaren frågar " Har du bröstet kvar?"  Hur som helst. Är tacksam att vara igång men irriterad att det tagit sådan tid och att det ska vara så jäkla förvirrat.

 

Tillbaka till min Piccline. Altså en slang som opereras in på insidan av höger överarm och som går direkt in i en ven. Hur långt in vet jag inte. Hjärtat? Fortfarande tveksamt. Förra gången hade jag någon form av venport på höger sida av bröstkorgen, strax under nyckelbenet. Den låg ju under huden så den störde aldrig.Nu kommer jag ha en slang hängandes från armen. Rent teoretiskt föredrar jag nog den förra. Men kanske ändrar inställning senare?

 

På Onsdag 10:00 sätter första behandlingen igång. Ska i Rond 1 få två olika preparat. Det första tar jag var tredje vecka och det andra varje vecka. Ska alltså springa där varje vecka. i nio veckor. Sen får vi se hur det blir i rond 2.

Tänker mycket på biverkningarna. Förbereder för det värsta och hoppas på det bästa liksom. Ingen vill ju må dåligt men räknar med att det är så jag kommer att må. Och eftersom jag får doser varje vecka nu så vet jag inte hur det blir med återhämtningen. Men det är bara att borra ner huvudet att köra.

 

Kör bara kör.

Jag uppskattar verkligen att människor bryr sig och jag vet att det är svårt att veta vad man ska säga. Men jag är jag, tycker gärna synd om mig själv men vill inte att någon annan ska göra det. Lider ensam. Som alltid. 

Idag ringde en läkare iaf. Och berättade att hon inte hade något att berätta än. Ville bara tala om att jag inte var bortglömd. De tre lymforna de tog ut var friska iaf. Så långt har de kommit. Men apparaten som ska analysera tumören verkar ha pajjat. Typiskt. Och då kan inte onkologen göra någon behandlingsplan. Men trösten var ju att hela bröstet är borta med tumören så cancern är borta.

Vad vet hon om det? Då är jag ju frisk? Kan åka o jobba nästa måndag? Vad ska jag med onkologen till då?

Fick en konstig känsla när vi lagt på. Knöt sig i bröstet lite. Var låg resten av dagen.

Tillbaka till mitt psykiska mående. 

Jag har väldigt svårt att ta mig för saker. Jag sitter mest i soffan eller ligger i sängen. Äter en massa skräp. Har säkert gått upp tre kilo på två veckor. Bidrar inte direkt till någon bättre självkänsla. Har tagit mig två dagar att ringa och boka om en resa och att skicka iväg ett mail om flyttstäd. Men när det kom till flytthjälp tog det stopp. Äter tre bullar ist. Och en halv chokladkaka. Klappar katten lite. Kollar på något skit på tv. I två dagar har jag också tänkt åka till jula och köpa sånt där packpapper. Har ej kommit dit. Borde vika tvätt. Den borde vara torr efter en vecka. Borde organisera någon form av packning. Men här sitter jag och väntar. Och äter skit. 

Jaha.. Ja, då var det dags igen. Cancer 2.0. Tankar på det? Nja, inte många. Jag har en förmåga att bara inrikta mig på målet och det som händer på vägen är bara någon form av biprodukter. Frisk är målet. Det är dit jag ska. Har nu till en början förlorat lite kroppsdelar. Typ ett bröst. Konstigt nog inga speciella tankar på det heller. Det var där, nu är det borta. Det var inte speciellt samarbetsvilligt iaf så då får det inte vara med helt enkelt. Lite opraktiskt nu till en början med kläder o så. Tur att det är höst och det är tjocka tröjor på. Kan kanske ha en o annan fundering sen när det är bikinisäsong. Tar det då.

 

Operation. Kände inget speciellt då heller. Sov mest. Först helt frivilligt, var väldigt tidigt på morgonen, jag blev placerad i en säng, man somnar per automatik. Hade ett litet tantrum över masken inne på op. Det löste narkossköterskan genom att helt enkelt däcka mig. Vaknade och jag var lugn igen. Sov ett par gånger till helt frivilligt.

Det låg en tant brevid mig som gjorde en liknande operation. Hon grät sig igenom dagen. Tur ändå att vi är olika. Som personal på den avdelningen hade jag brytit ihop innan frukost om alla låg o grinade sådär.

Acceptera det du inte kan påverka.

 

Nu några dagar senare. Är rätt uttråkad. Kan inte bestämma mig för om det är skönt att vara hemma eller om jag vill åka o jobba. Vill åka o jobba?? Jag får inte åka o jobba.

Igen, acceptera. 

.. mest bortskämda katt. Kärlekskrank som få med en konstig fetisch för disksvampar och disktrasor. Han springer runt med dem i hela huset som att de vore värsta bytet. Han har förmodligen fler leksaker än vad ungarna har och nu har han fått..

 

 

.. värsta grejen? Han älskar den och man brukar oftast hitta honom i en av "hammockarna" där han ligger o sover. Inköpt för några hundralappar på wish, Marcus favvoapp ;)

 

Idag var det sista dosen av Taxen. Nästa gång påbörjar EC. Det är två olika cellgifter som ges samtidigt. En är visst röd, så man kissar rött också. Kan ju bli spännande ;) De senaste tre veckorna har inte varit okej. Bara de senaste två dagarna jag har mått riktigt bra. Började med de vanliga biverkningarna redan dagen efter dosen. Det värsta var den snuskiga beläggningen i munnen jag talat om förut. Den var så illa den här gången att jag allvarligt ifrågasatte om det här var värt det. Man vill inte äta nåt eftersom man vet att allt smakar skit. Det gör att man mår illa för att man inte fått i sig något. Och då måste man stoppa i sig något och då kommer ångesten över att det det är så vidrigt.. Det håller ju bara i sig i en vecka ungefär men det är en jävligt lång vecka. 

När det till slut släppte åkte jag på en riktig dunderförkylning. Snoret sprutade, jag hostade mängder med slem och mådde allmänt ruttet. Och eftersom man lider lite brist på immunförsvar så höll den i sig i nästan två veckor. Brev okej i fredags även om jag fortfarande hostar lite. Hoppas den här omgången blir bättre. Men man känner att man blir mer och mer sliten.

 

Min dag idag:

7:10

Gick upp, väckte barnen och satte dem framför tv:n med en varsin yoghurt. Klädde på mig och tog min morgondos kortison. Klädde på barnen, borstade tänderna och på med ytterkläder och in i bilen. Sen bar det iväg till skolan.

 

 

 

Morgondos kortison. 16 (!) Tabletter morgon och kväll, dagen innan, samma dag och dagen efter dosen. Den gula är en Omeprazol mot halsbränna som också blivit ett härligt inslag i min vardag. 

 

8:30

Kom hem efter ett litet stopp på affären. Vrålade i mig två minibaguetter med skinka samtidigt som jag försökte fäkta bort en lite sugen katt. 

 

9:00

For iväg mot las. Dags för cellgiftsbehandling. Men på grund av min förkylning så togs det prover för att se att jag inte hade någon infektion kvar i kroppen. Då hade det inte blivit någon dos idag. Men efter en timmes väntan på provsvar så fick jag klartecken :) Samtidigt som påsarna åkte in så hade jag mitt obligatoriska samtal med min kurator Anette som kommer och pratar en stund varje gång. Vi pratade om vikten att tillåta sig att vara sjuk och trött, vilket jag inte är så bra på. 

 

 

 

Nu fick jag användning för nya venporten med. Först för provtagning sedan för införandet av mina påsar.

 

12:00

Dosen klar! Vi packar ihop och åker och handlar för veckan som kommer. Det är det sista man vill tänka på så det är skönt att ha det gjort. Ungarna slipper svälta ;)

Vi kommer hem och slappar ett par timmar framför tv:n innan det är dags att hämta barnen i skolan. När vi kommer hem däckat jag i soffan en timme innan det är dags att laga mat. Börjar redan känna av munvidrigheten. Lagar en kalops med ris som smakar väldigt konstigt, så det blev inte mycket mat för mig idag.

 

  

 

Sexton tabletter till och min lilla räddare i nöden :)

 

19:30

Upptäcker att Amanda bäddat sina sängkläder i min säng igen så hon vill visst sova där inatt. Får se hur det blir med det. Tar mig in i duschen. Efteråt är det dags för kvällsdosen kortison. Passar på att dela ihop en dosett med värk och sömntabletter som jag kan ha brevid sängen vid behov sen.

Dags att försöka få ungarna i säng sen ska jag kompensera min middag med en japp ;)

 

Idag har det varit en sån här dag då jag har mått riktigt uselt. Inte bara fysiskt med illamående, värk och den här förbannade äckliga smaken i munnen. Är nog mycket den som orsakar illamåendet. Allt luktar så gott men jag vet att så fort jag stoppar det här goda i munnen så blir det bara äckligt. Det gör att jag också drar mig för att äta, och så mår jag illa av den orsaken med. Idag har jag ätit två tallrikar yoghurt med bär och sen lite snabbmakaroner nu ikväll. Väldigt näringsrikt intag ;) Och förresten, vet ni hur mycket mat det är på tv?? Det är bakprogram, reklam och matlagningsprogram. Tortyr!

Satt med Marcus o kollade lite på fotboll. Tror ni inte de filmade en snubbe som stog i tryckte i sig en korv med bröd! Så gott..

 

Nä, inte bara det fysiska idag. Jag har seriöst ifrågasatt om det verkligen är värt det här. Må dåligt, leva på tabletter, inte orka göra nåt med barnen och Marcus. Och då känner man sig ännu mer kass! I huvudet är jag nån jävla superkvinna men i verkligheten vet jag att jag bara är mänsklig.

Jag vet ju också att om några dagar är det bättre. Den värsta veckan har varit. Nu har jag en hyfsad och en bra vecka framför mig. Vänner tycker att jag är så stark och ändå är så positiv, men det är lätt just då när man sitter där och får den här positiva energin. Man känner att "jag fixar det här". 

Det gör jag ju. Det vet jag. Men ibland måste man få känna sig lite nere med. Försöka att inte tänka på nästa dos. 

Igår kväll tog jag inga medeciner när jag gick o lade mig. Ingen sömntablett heller. Superkvinnan behövde inte det just då. Inatt och i morse förstod jag inte hur jag kunde vara så dum. Jag har fått dem av en anledning.

(Åh, nu kommer en sån där svettattack igen..)

Det resulterade i värk i kroppen, mardrömmar och ett ständigt vaknande och vridande.

(Åh, nu är det kallt om huvudet med och mössan är borta)

Nä, nu är det dags för wonderwoman att stila till barnen för sängen och hoppa in i duschen :) Allt känns bättre när man duschat ;)