Den värsta känslan som finns är ju när ens barn, det absoluta mest oersättliga som finns, försvinner. Det hände idag. Jag och farfar skulle lite snabbt springa in på Ikea och hämta en byrå. När vi gått in bestämde sig tydligen Amanda för att hon skulle följa med och helt sonika knäppte loss sig själv, öppnade bildörren och sprang in efter oss. Marcus, som satt kvar i bilen och inte kunde springa ifrån Lexus, skickade ett sms och trodde att hon hunnit ifatt oss. En kvart (!) senare såg jag sms:et och paniken började brinna i huvudet. Helvete!! Ikea är inte litet och vart fan är hon!! Min första tanke var att springa till "barninlämningen". Precis när jag ska kasta mig över disken och grabba tag i första bästa personal så möter jag en tjej på väg ut. Hysteriskt halvt skrikande (typiskt mig) frågar jag om hon sett en liten tjej med en rosa klänning och röda sandaler. - Ja, hon sitter här. Och precis runt hörnet sitter hon med en lite äldre kvinna och två lite yngre personal och sen varuhuschefen på det. Amanda gråter ulkandes och tjejerna gör sitt bästa för att lugna henne med glass och nallar. Lättnaden man känner just då är ju obeskrivlig. Hon hade iaf varit så duktig att hon berättat vad hon hette, hur gammal hon är och vad hennes mamma heter. Duktiga unge! Efter jag fått legitimera mig, tacka den underbara personalen på Ikea 743 gånger så kunde vi gå tillbaka till bilen. En erfarenhet rikare.. Amanda fick behålla en nalle av tjejerna och den här hon inte släppt sen dess :)