Postop dag 16
Det har gått lite drygt två veckor sen min fulla masektomi. Jag har väntat och väntat på att någon ska ringa och tala om för mig någon form av plan. Tålamod är inte en av mina starka sidor och jag känner nu att sinnet blir lite mer grådassigt för varje dag. Det börjar bli svårt att med en käck röst svara att "ja, det är bara bra med mig! Det här är lugnt, det kommer bli bra", när folk frågar "Hur mååår duuu?". Med den tonen också.
Jag uppskattar verkligen att människor bryr sig och jag vet att det är svårt att veta vad man ska säga. Men jag är jag, tycker gärna synd om mig själv men vill inte att någon annan ska göra det. Lider ensam. Som alltid.
Idag ringde en läkare iaf. Och berättade att hon inte hade något att berätta än. Ville bara tala om att jag inte var bortglömd. De tre lymforna de tog ut var friska iaf. Så långt har de kommit. Men apparaten som ska analysera tumören verkar ha pajjat. Typiskt. Och då kan inte onkologen göra någon behandlingsplan. Men trösten var ju att hela bröstet är borta med tumören så cancern är borta.
Vad vet hon om det? Då är jag ju frisk? Kan åka o jobba nästa måndag? Vad ska jag med onkologen till då?
Fick en konstig känsla när vi lagt på. Knöt sig i bröstet lite. Var låg resten av dagen.
Tillbaka till mitt psykiska mående.
Jag har väldigt svårt att ta mig för saker. Jag sitter mest i soffan eller ligger i sängen. Äter en massa skräp. Har säkert gått upp tre kilo på två veckor. Bidrar inte direkt till någon bättre självkänsla. Har tagit mig två dagar att ringa och boka om en resa och att skicka iväg ett mail om flyttstäd. Men när det kom till flytthjälp tog det stopp. Äter tre bullar ist. Och en halv chokladkaka. Klappar katten lite. Kollar på något skit på tv. I två dagar har jag också tänkt åka till jula och köpa sånt där packpapper. Har ej kommit dit. Borde vika tvätt. Den borde vara torr efter en vecka. Borde organisera någon form av packning. Men här sitter jag och väntar. Och äter skit.
