almania

På förmiddagen skuttade sambon o jag iväg på lätta fötter (!) med Amanda i vagnen o hundarna flaxandes omkring oss. Dags för joggingturen! Vi har en liten skogsväg som vi springer på o fram o tillbaka på den så blir det exakt tre km o springa. Men idag beslutade vi att ta stora vägen hem för att känna på hur det kändes att springa på asfalten. Marcus sprang före med Amanda o Pepper, o jag o Chili rultandes efter. Jag tyckte att asfalten kändes lite hård så jag sprang lite på kanten i gräs/gruset. Chili, som annars springer så fint brevid, måste ha blivit skrämd av nåt för hon sprang in framför mig. Jag skulle ta ett skutt upp på asfalten igen för att inte trampa på henne då jag träffade precis på kanten o trampade snett! Det gjorde så fruktansvärt ont o jag skrek på Marcus att stanna. Men jag andades genom smärtan o fortsatte för jag tänkte att stannar jag så blir det värre. Jag kom ända hem iaf utan några större bekymmer o väl hemma kändes foten öm men det var inte värre än så.
Marcus for iväg till jobbet o Amanda skulle vila eftermiddagsvilan så jag lade mig med henne o somnade oxo såklart! När jag piggnade till igen o skulle resa mig så kunde jag omöjligen stödja på foten! Det gjorde så himla ont! Men foten var inte svullen eller nåt så det är inget allvarligt iaf. 
Nu efter en Citodon o lite aktivitet så tar jag mig fram med stöd mot väggar o möbler.. 
Hoppas, hoppas det är bättre imorgon. Jag vill så gärna kunna springa i övermorgon nu när det går så himla bra..