almania

.. som har en blogg. Hon har rätt många läsare på den, exakt hur många vet jag inte men tillräckligt för att det ska bli skrämmande för henne. Hon har nu lösenordsskyddat den. Jag tycker det är jättesynd för det är många som borde läsa den o ta till sig av vad som står i den. Men istället får hon bara en massa skit. Jag förstår henne fullt ut.

Vad skriver hon då?
Jo, hon är i tidiga 20 årsåldern, är gift, har en bäbis på ett år och vill så mycket med livet. Nu är inte alla 20 åringar gifta men annars är hon som vilken 20 åring som helst. Har drömmar, intressen, längtan efter saker och en vilja med livet. O det är sånt hon skriver om.

Varför är nu Linda upprörd?
Den här tjejen håller på o skolar in sin son på dagis för att hon ska börja jobba. Det har visst gått lite upp o ner med det men vad fan! Man får väl räkna med det. O det är precis vad hon har gjort. Hon var realistisk o visste att det kommer inte bli någon dans på rosor. Men det är inte det som upprör mig. Jag förstår mycket väl hennes längtan att börja jobba. Man blir inte miljonär på att gå hemma med ett barn på höften hur länge som helst. Jag vet! Men nu är det så att det finns så många präktiga morsor därute som hela tiden vet bättre. De spelar gärna på samvetet o när det inte biter drar de till med någon studie i barnpsykologi de har läst någonstans i sin strävan att bli den perfekta modern. Det var till o med en människa som tyckte att sätta en ettåring på dagis heltid är att jämföra med barnmisshandel. Här blir jag förbannad. Har den här människan sett ett misshandlat barn? Har den här människan nån som helst aning om vad fysisk o psykisk misshandel av ett barn innebär? Knappast.. Jag skulle gissa på att den här människan är en lite äldre kvinna, runt trettio kanske. Hon har säkert barn (gud bevars) men kan lika gärna vara utan. Läser, eller har läst på högskolan o ser sig som lärd. Har hon barn så lever hon säkert på sin karl som sliter häcken av sig för att få det att gå runt medans hon går hemma o gnäller om att det är minsann bara hon som dammsuger hemma.
Fördomsfull? Javisst!
Jag råkar oxo veta att den här tjejen har varit hemma med sin son i ett år. De har setat klistrade vid varann hela året. Då kommer det någon annan präktig jämställdhetsfeminist o tycker: Men pappan då? Varför är inte han hemma?
Det kan man ju fråga sig. Men är det ens våran sak att bry sig om? Hör inte det till deras liv? Det har sina skäl, jag lovar! Liksom alla andra som tar vissa beslut som sticker i ögonen på präktiga morsor..

Det är inte första gången den här tjejen blir påhoppad. Hon klädde sin son i en lila tröja en gång, tog en bild på sin son i sin favvotröja o la ut den på sin blogg. Det blev ramaskri.. Hur kan hon som mamma klä sin son i "tjejjiga" kläder?? Herregud, han kommer säkert att börja leka med dockor o i slutänden bli homosexuell! So what? Nu tror jag knappast att det är så enkelt att "göra" sin son till bög, men fortfarande? Eller när hon lade ut recept på barnmat hon gjort till sin lillkille. Det blev årets diskussion om vad för kryddor man skulle använda o såklart hade den här stackars tjejen gjort fel i deras ögon.. Alltså, folk skrämmer mig.

Jag klär själv min dotter på ett år i AC/DC t-shirtar, jeans o kanske ibland en klänning.. Det är för guds skull bara kläder! Många tror att hon är en kille men det är inget jag hänger upp mig på. Jag fokuserar mer på hennes personlighet och utveckling. Det är det som gör henne till den människa hon kommer att bli. Inte textil eller om hon leker med bilar..

Jag skolar själv in min dotter på dagis nu. O nu alla präktiga morsor ska ni få höra! Jag ska inte ens börja jobba!!! (Ve o fasa) Jag gör detta för att hon ska få en bredare social kompetens, lära sig umgås med andra barn. Jag tror på den iden. De har så mycket att ge på dagis, förutom förkylningar, löss och lärande av diverse svordomar ;)
Jag är ingen lekmorsa. Jag är kass på rim o ramsor, jag sjunger inte o jag kryper inte runt i snön på vintern med en stjärtlapp i högsta hugg. Men jag försöker. Och det betyder inte att jag inte älskar min dotter högst i hela världen. Däremot har jag inte svårt att erkänna att det finns de som är så himla mycket bättre på sånt än jag. Och jag tycker att hon ska ha den möjligheten att uppleva det hon med eftersom hon älskar musik och andra människor.
Tex i morse när jag lämnade henne. Hon sträckte sig direkt mot Fröken Anna, vinkade glatt till mig o påbörjade sin dag på dagis med ett stort leende. Du "barnmisshandelsmamman", du skulle se leendet mitt barn har när hon ser de andra barnen på dagis. Sen kan du komma till mig o snacka om barnmisshandel.

Dessa präktiga mammor anser visst oxo att kan man inte vara hemma med barnen ska man visst inte ha några heller.. Hur i helvete kan nån ens uttrycka sig så plumt? I dagens samhälle ser det ut så att såvida inte fadern har ett toppjobb med en lön som kan få en hel familj att gå runt så måste båda föräldrarna jobba. Det är så det ser ut.. Tyvärr! Sen kan man ju diskutera det som blir runtom. Stressade barn, stressade föräldrar, man har inte tid för sina barn osv. Det är en balans, absolut! Men lite i huvudet får man ha själv och det är aldrig omöjligt att hitta lösningar som passar med jobb, barnen och övriga familjen.

Jag vet att det är inte det lättaste att vara 20. Jag själv var väldigt osäker men ändå ska man ju vara vuxen så man lyssnade väldigt mycket på andra och försökte få ihop sin egen identitet med den som andra ville att man skulle vara. Det går inte.
I min familj har vi varit väldigt tidiga med att skaffa barn. Mormor var väldigt ung, min mamma fyllde nitton bara två dagar efter jag föddes. Min Farmor, denna fantastiska kvinna, var ännu yngre. De har alla slitit på sitt sätt för att få det att gå ihop. Jag lovade mig själv tidigt att jag skulle inte ha barn förren jag kände att jag skulle kunna hantera det. Jag skulle ha ett bra jobb o slippa hanka mig fram på existensminimum. Jag skulle ha en kille som jag levt med ett tag och var säker på att jag skulle fortsätta leva med. Jag är 32 nu och tycker mig ha uppfyllt mina mål. Jag är glad att jag väntade med att skaffa barn. Det tog sin tid att bli av med osäkerheten och det har jag mycket att tacka min sambo för. Han har en stor del i det. Jag tar inte längre på mig andras problem, jag har inget behov av att lösa andras problem heller o det bästa av allt, jag har lärt mig att säga nej! Denna trygghet jag känner i mig nu har avspeglats på vår dotter. Hon är tryggheten själv. Hon har redan massor med skinn på näsan och det ska hon fortsätta ha. Hon kommer att kicka ass när hon blir äldre o kommer inte att ta nån skit från nån. Det är mitt mission! Men det är ju jag..

En blogg trodde jag var något där man kan uttrycka vad man känner o tycker själv. Som en sorts dagbok på internet, kan man säga. Sen väljer man ju förstås hur mycket man vill skylta med. Jag själv är ganska privat med mitt liv och "ytlig" i mitt skrivande men man kanske ska slå till och provocera lite ibland? Sånt här gör att jag blir väldigt motiverad till sådant och jag lovar, jag kan vara våldsamt provocerande om jag vill. Nu tycker jag bara att det är synd att den här tjejen blivit så otroligt påhoppad för sina åsikter och tankar kring något som är så otroligt vanligt och normalt i vårat samhälle.

Jag vet att den här tjejens lillkille inte kunde ha bättre föräldrar än dem han har, oavsett vad präktiga morsor tycker om att skaffa barn tidigt eller att man ska sitta fast med dem på höften i tid och evighet. Hon älskar sitt jobb. Hon älskar att föra vuxna samtal med vuxna människor. Hon älskar sin familj och framför allt, hon älskar sitt barn. Förmodligen som vilken jävla morsa som helst :)

Så stå på er ni unga mammor därute. Lyssna inte på Präktiga mamman som förmodligen har hängt med sin föräldragrupp alldeles för länge och tappat sin egna åsikt och vilja. Varje mamma vet vad som är bäst för sitt eget barn och tvivla aldrig på er egen förmåga som mamma.

Med det sagt så har jag nu en bajsblöja att byta!

Igår morse var det dags för den stora ettårskontrollen på BVC! Senilmorsan fick ringa dagis i gryningen o säga att vi faktiskt INTE kommer för jag hade HELT glömt bort att vi skulle till BVC.
I alla fall. Halv nio var tiden vi skulle vara där. O det var inte det lättaste att få upp Amanda ur sängen o på med kläder.. Efter mycket stress så kom vi dit och så tar det bara tio minuter!! Hon skulle slå ett par klossar emot varann, ta ett torrt rån med pincettgreppet ( Ville hon inte alls) o kolla efter lampan när han frågade efter den.. Vi såg nog lika dumma ut båda två.
Vägningen slutade på 10.7 kg och så var hon 75 cm lång. Lite skillnad mot 3.5 kg och 49 cm.. Men hon är fortfarande min bebis :)
Sprutorna gick oxo bra. Vid den första så blängde hon bara på sköterskan men vid den andra så lackade hon lite. Inte ledsen utan skitarg!! Men det gick över ganska fort o vi kunde åka hem igen o hoppas på att slippa febern som kan komma. O den slapp vi, fram till kvällen iaf då det blev lite visset o hon somnade tidigt.

Har ju varit helt traumatiserad över den här dagisinskolningen så jag har ju helt glömt att berätta:

Amanda gick själv i Söndags!

Jajjemensan! Hon gick med pappan o höll honom i handen från sovrummet. När de kom till vardagsrummet släppte hon o sprang till soffan alldeles själv :) I början var det jätteläskigt men nu försöker hon verkligen helt själv o gå! O det går kanonbra!!

Hejja Amanda!

Varför ska det vara så jobbigt att lämna Fisen på dagis?! Eller det är inte lämnandet som är jobbigt. Jag släpper ner henne på golvet efter en miljard pussar o kramar (Vilket hon protesterar vilt mot) sen skriver jag in henne. Kollar om man har fått några papper i föräldramappen, letar efter barnet för att säga hej då (vilket hon oxo skiter i :)) o sen går jag. När jag väl är hemma igen, det är då det jobbiga börjar. Det känns som att något fattas mig. Jag saknar något. Halv två är jag påklädd o klar för att åka o hämta grodan o det kan inte gå fort nog!
Idag satt hon ute o dinglade med fötterna från sandlådskanten när jag kom o såg nästan lite besviken ut över att jag var där. Det visade sig att hon bara sovit en pyttestund så hon var helt enkelt dyngtrött! Men det går i alla fall jättebra för henne där. Hon är trygg och självsäker o tar för sig. Gullunge!
Hon ska ju vara där nu femton timmar i veckan, måndag, tisdag o onsdag. Men de ville att hon skulle komma imorgon med annars blev det för många dagar emellan. Jag ville liksom bara typ: NÄÄÄEE!! men svarade: Javisst, det går bra!
Kanske kan hämta lite tidigare imorgon ;)



Amandas lådbild! Den tog de första dan vi var där o hon ser ut o vara den gladaste fisen på hela dagis :)



O Amanda efter dagis.. Hon är helt slut o kan somna precis vart som helst.

Igår satt jag i personalrummet hela dan på förskolan då Amanda lekte järnet med sina nya kompisar. När jag äntligen strax innan två skulle hämta mitt barn så blev jag helt konstig. Kunde knappt hålla tårarna tillbaka när jag såg henne med ett leende komma krypandes emot mig. Måste vara gravidhormonerna ;) Hon kröp fram till mig o vi kramades lite snabbt innan hon stack iväg igen.. Jag var tydligen inte så intressant.

Idag har jag verkligen lämnat henne där! Det känns jättekonstigt.. Hur går det för henne? Har hon tillräckligt med kläder om de ska gå ut? Hon äter väl inte nåt olämpligt?
Det känns långt till två nu..