almania

Igår satt jag i personalrummet hela dan på förskolan då Amanda lekte järnet med sina nya kompisar. När jag äntligen strax innan två skulle hämta mitt barn så blev jag helt konstig. Kunde knappt hålla tårarna tillbaka när jag såg henne med ett leende komma krypandes emot mig. Måste vara gravidhormonerna ;) Hon kröp fram till mig o vi kramades lite snabbt innan hon stack iväg igen.. Jag var tydligen inte så intressant.

Idag har jag verkligen lämnat henne där! Det känns jättekonstigt.. Hur går det för henne? Har hon tillräckligt med kläder om de ska gå ut? Hon äter väl inte nåt olämpligt?
Det känns långt till två nu..