Självmordsbenägen?!?
Vädret var så fint i morse när vi vaknade vid halv tio så en promenad skulle vara på sin plats, tyckte mamman. Sagt och gjort. I med frukost i ungarna, på med ytterkläderna i hopp i vagnen, sen bar det iväg. Dagens mål var att vi skulle ta oss till Segerström i Valhalla, där Marcus jobbar, o hämta bilen. Då ska det tilläggas för er Eskilstunabor att jag bor i Ramshammar.
Innan jag ens kommit fram till rondellen i Svista började jag allvarligt fundera på vad jag sysslade med.. Men jag är inte den som är den! Till Ekängen är det minsann inte så långt tänkte jag o travade på. Ungarna hade för övrigt slocknat för länge sen o jag klandrade dem inte, den första sträckan ser man bara skog och kalhygge och efter Svistarondellen är det bara en lång raka fram till Ekängen. Efter vad som kändes som en evighet så kom jag äntligen fram till den fördömda affären och då hade jag gått i en timme. Jag siktade sedan in mig på Djurgårdsskolan där jag skulle heja lite på Thobbe i skolan, men när jag kom fram hade han lektion så vi gick vidare ner mot stan. Vid det här laget kändes det som att jag hade gått minst hela dan och jag började på känningar i ryggen och fötterna men jag fortsatte tappert! Nu vaknade Amanda och hade fullt upp med att glatt vinka till alla hon såg. Väl på stan, med fötter som brann, ställde vi oss utanför statt, där Tessa jobbar, för en liten pratstund.Jag ringde henne men hon hade visst gått hem. Så med tunga fötter gick vi mot Marcus jobb. Efter två timmar och fyrtio minuters promenad stapplade jag in med en sovande Lexus, en skitarg Amanda och den ondaste röven någonsin, på baksidan av Segerström. Välte ner mig på en bänk och ringde Marcus så han fick komma med bilnyckeln.. Det var länge sen jag var så slut i kroppen! O hade så ont i fötter, rygg och arsel.. Det här, kan jag lova, kommer inte att bli ett dagligt inslag i mitt liv! Men trots smärtan i kroppen är jag ganska nöjd med mig själv iaf. Och någon dag ska jag försöka komma ihåg o kolla hur långt jag faktiskt gick :)
Redo för prommis!!
Innan jag ens kommit fram till rondellen i Svista började jag allvarligt fundera på vad jag sysslade med.. Men jag är inte den som är den! Till Ekängen är det minsann inte så långt tänkte jag o travade på. Ungarna hade för övrigt slocknat för länge sen o jag klandrade dem inte, den första sträckan ser man bara skog och kalhygge och efter Svistarondellen är det bara en lång raka fram till Ekängen. Efter vad som kändes som en evighet så kom jag äntligen fram till den fördömda affären och då hade jag gått i en timme. Jag siktade sedan in mig på Djurgårdsskolan där jag skulle heja lite på Thobbe i skolan, men när jag kom fram hade han lektion så vi gick vidare ner mot stan. Vid det här laget kändes det som att jag hade gått minst hela dan och jag började på känningar i ryggen och fötterna men jag fortsatte tappert! Nu vaknade Amanda och hade fullt upp med att glatt vinka till alla hon såg. Väl på stan, med fötter som brann, ställde vi oss utanför statt, där Tessa jobbar, för en liten pratstund.Jag ringde henne men hon hade visst gått hem. Så med tunga fötter gick vi mot Marcus jobb. Efter två timmar och fyrtio minuters promenad stapplade jag in med en sovande Lexus, en skitarg Amanda och den ondaste röven någonsin, på baksidan av Segerström. Välte ner mig på en bänk och ringde Marcus så han fick komma med bilnyckeln.. Det var länge sen jag var så slut i kroppen! O hade så ont i fötter, rygg och arsel.. Det här, kan jag lova, kommer inte att bli ett dagligt inslag i mitt liv! Men trots smärtan i kroppen är jag ganska nöjd med mig själv iaf. Och någon dag ska jag försöka komma ihåg o kolla hur långt jag faktiskt gick :)
Redo för prommis!!
Kommentarer
Trackback
