Älskad och saknad
Idag begravdes lilla Farmor..
Idag slog tomheten till..
Det var länge sen jag insåg att farmor skulle dö. Första gången var när farfar dog. Jag var sju år och det var nog det första dödsfallet jag upplevde. Och fortfarande det värsta. Dels för att farfar var hela min värld just då och sen för att jag såg min farmor så fruktansvärt ledsen. Då var min största önskan att farmor skulle leva för evigt.
Sen blev farmor sjuk och ju längre tiden gick desto mer började jag inse att hon var på väg bort. Jag har bearbetat hennes bortgång i flera år pga hennes sjukdom och när det väl var tid så kände jag inte så mycket. Kärlek för henne, såklart, och sorg för att jag inte skulle få prata med henne när jag behövde det, men också lättnad. Lättnad för hennes skull, då hon slapp lida mer, men också lättnad för min egen skull. Jag skiter i att det låter själviskt men jag kunde äntligen släppa farmor, sjukdomen, och tänka på farmor som den fantastiska och levnadsglada människan hon var. Det är så jag vill se henne. Det är så jag kommer se henne. Det var så hon ville att vi skulle se henne..
Vi pratade mycket om döden. Om sorg. Om farfar. Om saknad. Så man kan säga att jag bearbetade sorgen efter farmor tillsammans med henne. Det var det bästa med henne. Vi kunde prata om allt.
Så jag satt där i det vackra lilla kapellet. Solen sken ute och prästen hade bringat fram den lenaste stämman. Människor gråter omkring mig. Mina bröder gråter brevid mig och jag känner bara frid. Och mitt i allt så känner jag mig skyldig. Varför gråter inte jag? Klart att det var tungt o sitta där. Begravningen är alltid värst med dödsfall. Det är liksom sista chansen att säga Hej då.
Jag kommer att sakna farmor enormt mycket. Hon var en mycket vis kvinna (Talade en psykolog om för oss en gång ;)) Men vi var ju redan klara, farmor o jag..
Och som vi sa, vi kommer att ses igen.
Jag kan inte nog förklara hur mycket jag kommer att sakna henne..
