almania

De här veckan börjar det. På Tisdag åker jag till Katrineholm för att operera in en Piccline. En slang som går direkt in i venen. In i hjärtat, sa läkaren men tror att hon överdrev det lite. Hon var av kinesiskt ursprung och såg ut som typ 12 år. Absolut inget fel i det. Jag är nog mest bara lite bitter och arg på hela processen. Förra gången gick allt så smidigt. Det var diagnos, sen operation, sen behandlingsplan, sen körde det igång. Nu har det varit så bökigt. Och så lång väntan. Och när jag väl kommer in på onkologen så vet läkaren ingenting. Sköterskorna var magiska. En kände igen mig och visste precis när jag var där senast. Då känner man förtroende. Inte när läkaren frågar " Har du bröstet kvar?"  Hur som helst. Är tacksam att vara igång men irriterad att det tagit sådan tid och att det ska vara så jäkla förvirrat.

 

Tillbaka till min Piccline. Altså en slang som opereras in på insidan av höger överarm och som går direkt in i en ven. Hur långt in vet jag inte. Hjärtat? Fortfarande tveksamt. Förra gången hade jag någon form av venport på höger sida av bröstkorgen, strax under nyckelbenet. Den låg ju under huden så den störde aldrig.Nu kommer jag ha en slang hängandes från armen. Rent teoretiskt föredrar jag nog den förra. Men kanske ändrar inställning senare?

 

På Onsdag 10:00 sätter första behandlingen igång. Ska i Rond 1 få två olika preparat. Det första tar jag var tredje vecka och det andra varje vecka. Ska alltså springa där varje vecka. i nio veckor. Sen får vi se hur det blir i rond 2.

Tänker mycket på biverkningarna. Förbereder för det värsta och hoppas på det bästa liksom. Ingen vill ju må dåligt men räknar med att det är så jag kommer att må. Och eftersom jag får doser varje vecka nu så vet jag inte hur det blir med återhämtningen. Men det är bara att borra ner huvudet att köra.

 

Kör bara kör.