almania

Nu var jag här igen. Fortfarande jävligt låg och bitter. Nyårsafton med. Helst vill jag bara sopa igen sovrumsdörren, bädda ner mig, somna och vakna i mars. Förhoppningsvis lite gladare och mer tillfreds. För som det är nu så suger det. Pengar försvinner. Det dricks friskt, för det har man förtjänat när man är ledig. Två meter snö och kallt ute. Händer inget inne. Lexus har inte varit utanför dörren på en vecka. Tror inte ens att han har haft kläder på sig. 

Jag. Orkar. Inte.

Jag stressar för ingenting. Gråter för allt. Känner mig ensam men vill inte prata med någon. 

Tog en snabbtitt på instagram. Fy fan vilket bra år det verkar varit för alla. Alla är så jävla lyckliga och tacksamma. "Året som förändrade mitt liv" "Varit gift i 234 år, är sååå lyckliga" "Så jävla härligt utomlands"

Jag har såklart också saker att vara tacksam för. Vi har köpt ett hus. Vi har varit utomlands. Vi har fått privilegiet att nästan jobba ihjäl oss. I motvind. Gift blev jag däremot inte. Finns inga pengar till sånt. De verkar rinna iväg på annat skit. 

Men vem vet? Det är väl förmodligen en ny dag imorgon..

 

Så har den kommit. Och passerat. Julen. Och ännu en dag med fylla. Dock inte från min sida, för jag dricker inte. Varför inte då? För att andra runt omkring mig sköter den biten så bra. Även nu i vuxen ålder så utsätts jag för den, fyllan. Den stora julfyllan. Offerkoftan stramar lite och kliar och sitter lite illa, för jag behöver ju inte utsätta mig för det här. Som vuxen har jag ändå ett val. Som barn, inte så mycket att välja på. 

Tanken fanns där. Jag tog fram tre, av mina sex cider som stått i garderoben sen maj, och tänkte att det kan jag unna mig senare på kvällen. Men bara att se andra, som tycker att de förtjänar en sjysst julfylla på självaste barnens dag, får mig att vilja öppna flaskorna och hälla ut dem i slasken. Har dock inte hunnit med ens det.

Jag har köpt alla julklappar till barnen, morfar, sambon och bonusbarn. Jag har julpyntat. Städat. Handlat. Lagat mat i flera dagar. Skjutsat och hämtat barn. Skjutsat sambons vänner, för han kunde ju inte själv för han hade ju visst druckit "några" öl. Roddat ihop julen. Samtidigt som jag hört någon säga -Jag hatar julen. -Jag får ångest av julen. Ja, vem fan känner inte så. Men jag har två barn som inte ska känna så så man biter ihop och gör det man ska. 

Jag fick ingen julklapp. Noll. Jag fick inte ens ett tack för maten. Tack för att du ordnade allt. Vad jag däremot fick var att styra upp bråk mellan barnen. Jag fick även städa undan all julmat när alla ätit klart. Samt gå o plocka undan efter folk i övrigt.  Höra att någon önskade att räven skulle ta mina katter så han slapp bli väckt av dem varje natt. En monolog om att jag alltid är sur och vi lika gärna kunde separera. Den kom efter att jag tackat nej till lite fylle-kel sent på kvällen. 

Jag vet att det behöver inte vara såhär. Jag kan gå. Men jag känner mig lite för insyltad i det levande livet för att gå. Det blir lite av ett för stort projekt för att gå. Tycker nog inte synd om mig själv heller. Är bara jävligt less. Att jag ska vara den vuxna. Den större människan. Alltid vända andra kinden till. Se någon jävla prestige i att alltid resa sig igen efter att ha blivit nersparkad. Att alltid vara så jäkla stolt. Jag vill också få psykbryt ibland. Ligga på golvet och sparka och gråta. Bete mig som ett barn. Men det här pannbenet förstår bättre. Krigar vidare. Framåt och uppåt. Så nu ser vi framåt mot nästa högtid. Nyår. Blir förmodligen inte annorlunda. Med god aptit på nästa skit..