almania

Många frågar om det inte är typ skitjobbigt att ta hand om två bäbisar. Näe, inte så farligt, har jag alltid svarat. Tills nu. Sakta men säkert jobbar de på att knäcka mig. Jag svär, att när de ligger här på golvet o jollrar så gulligt med varann så smider de egentligen onda planer mot mig.
Nä, det tror jag inte. Men de har blivit skitjobbiga på nätterna. Amanda somnar rätt okej på kvällen vid åtta, halv nio. Det har varit några kvällar hon skrikande o sparkande har hållit sig uppe till tio, halv elva. Men det kan man leva med. Det är oftast vårat eget fel då hon får sova sent på eftermiddagen i bilen t ex. Lexus däremot behagar inte somna förren tio, elva, till och med halv tolv vissa kvällar! På dagarna är han vaken ca tre, fyra timmar åt gången innan han somnar för en liten nap. Tills kvällen kommer. Då uppbringar han all energi han samlat på sig under dagen o blir en liten kvällsuggla. Så nu har operation "hålla Lexus vaken på eftermiddagen" börjat. Målet är att få honom att somna senast nio i alla fall. Men det stannar inte där. För när Lexus har dragitr ner rullgardinen för dagen så sätter nästa igång som då redan har sovit ett par timmar eller mer. Amanda vaknar flera gånger o skriker på nätterna. Oftast är det bara nappen som kommit bort och man får gå in o leta upp den igen. Inte så jobbigt i sig men när man har gått o lagt sig o somnat o hon sätter på sirenen så är det ju bara att springa upp. O det händer ju sällan att det bara är någon enstaka gång med..
Ofta kommer hon in o kryper upp i våran säng på nätterna o jag har låtit henne göra det men det blir ju inte bättre. Flera gånger sätter hon igång o skriker o väcker då gärna Lexus som vaknar o tror att han är hungrig. Man pluggar igen Amanda, springer upp o gör en flaska välling till Lexus som slurkar ett par gånger innan han somnar igen. Vad har man då? En nöjd Amanda som ligger tvärs över dubbelsängen, en sovande Lexus med en nästan full flaska välling åt skogen. En snarkande Marcus som inte ens reagerat på att vi har haft ett drama i sovrummet. Det slutar ofta med att jag går o lägger mig i Amandas säng, till nästa drama börjar..
Ungarna o jag hänger ihop hela dagen o det skulle vara ganska skönt med lite egentid på kvällen. De är inte jobbiga så men det vore skönt att kunna släppa dem på kvällen o kunna ägna sig åt saker man annars inte hinner med. Kanske läsa en bok eller nåt? O sen skulle jag kunna ge vad som helst för att få sova en hel natt någongång o vakna när man vaknar.. Jag jobbar mot det målet :)

Japp, då var första doppet avklarat! Det var 23 grader grader i poolen så jag tänkte att nu slår jag till :) Men satan va kallt det var!!

Japp, då har det gått en vecka igen. O vad har hänt då hos familjen Eriksson/Andersson? Tja.. Onsdagen den sjätte Juni fyllde jag år tex :) Ingen jättekalabalik för det men det är något man tydligen måste gå igenom en gång om året.. Tack alla ni som firade mig! (O sjöng.. (?!))



En orkide fick jag av min far. O jag som inte har ett grönt finger.. Men dock gröna gardiner ;) (HAHA)

På fredagen gick Marcus på efterlängtad föräldraledighet. Det är så fiffigt att från för i år får man vara hemma tillsammans med bäbisen i 30 dagar. Men det gäller visst bara första året. Så först blir det hemma för Lexus en månad o sen för Amanda en månad för att slutligen ta semester i fyra veckor. Karln ska alltså vara hemma till september! Skönt! :)

Lördagen var ju studenternas dag o så klart att man känner en sån!
Det vankades kalas ute hos min Morbror Magnus då min kusin Elin tog studenten från John Bauer Gymnasium. Så på med finkläderna, packa ihop presenten, valla ihop ungarna o fara dit.



Grattis duktiga Elin!! Stackarn var helt slut.. Hoppas hon fick en bra kväll sen.



Amanda öste på som vanligt..



.. medans Lexus o jag satt o myste på pooldäcket.

Nu väntar lugna lata dagar för oss då vi alla är lediga och har sommarlov!



.. hälsar Foppatoffelfamiljen ;)

Min lilla favoritkille fyller sex månader idag!!
Grattis lilla fisunge :)

Jag har alltid varit en ganska social person, har aldrig haft problem med att ta kontakt eller vistas i stora folksamlingar. Men för några veckor sen var jag på ÖF i Torshälla med ungarna och Anna, Lennox o Leah. Det var massor med folk där o jag fick ett allvarligt fall av panikångest. Hjärtklappning, det liksom susade i öronen o hysteriskt orolig. Blixtsnabbt packade jag ihop ungarna o drog därifrån.
Kan det vara för att jag har vant mig vid att vara hemma själv med mina små kottar?
Jag har ju igentligen aldrig heller varit intresserad av att umgås i stora grupper. Att bara sitta o snacka med nån eller ett par o bara fika lite duger åt mig :) Nu till själva grejen..

Jag sitter oftast framför tv:n då Halv åtta hos mig är på o en dag fick jag en snilleblixt.
Om man gör så här: Jag bjuder en vän på middag. En riktig alltså, trerätters. Den vännen bjuder med sig en vän och den vännen i sin tur bjuder med sig en vän. Man bjuder varann på middag kanske varannan helg. O själva grejen med det här blir då att man ibland får ta av sig mysdressen, klä upp sig o sminka sig lite, komma ut o umgås o förhoppningsvis skaffa sig lite nya vänner :)
En ganska bra ide om jag får säga det själv ;)

Ja, jag vet. Jag har inte varit här på flera veckor.. Jag kan inte direkt skylla på tidsbrist för jag har verkligen all tid i världen o slänga in tre inlägg om dan. Jag lider inte av skrivkramp heller för jag kommer på mig själv med att "det här måste jag skriva in så jag inte glömmer bort det" rätt vad det är. Men det är den här satans motivationen! För allt! Jag vill inte göra någonting. Jo, träna! Jag vill röra på mig, men det skiter sig det med. Som häromdan.. Jag var ute o sprang. Det var skitmotigt i början då jag hade ont i högra sidan o när jag joggade så kändes det som att muskeln i ena skinkan och upp i ryggen stelnade o det var mest obekvämt. Jag sket helt enkelt i det o fortsatte. Jag går o springer i intervaller för att komma igång o en bit från hemma så kände jag att "fan, jag fixar nog att springa ända hem!". Så jag satte fart o sprang, det kändes kanon, tills jag kom fram till grannen där det var några barn ute o lekte. Jag drog verkligen på tvärniten! Varför? Det var ju två ungar i fyraårsåldern som lekte! De hade ju knappast ställt sig vid staketet och skrattat åt mig när jag lufsade förbi med två småfeta hundar i släptåg. De vinkade glatt o fortsatte med sitt o jag gick vidare.. GICK! Jag var så arg på mig själv för att jag inte kunde ta mig samman o fortsätta o jag känner fortfarande att det gnager på mig.. Jag ska kasta mig ut ikväll igen o göra mitt bästa!

O maten sen då. Jag orkar inte hålla på att räkna points. Jag har ingen lust att skriva nån jäkla matdagbok. Jag vill inte se den där satans vågen o absolut inte titta i spegeln. Jag vill bli av med kilona men vad faen ska jag äta? Sallad? Är det meningen att man ska bli deprimerad på kuppen? Det är som att det bara är jag i hela världen som är i det här läget o vill man ha support, stöttning o gemenskap av likasinnade så får man snällt punga ut med flera hundra i månaden för att få vara med.
Galen värld va?

Åh!! Amanda har varit i disken o hällt blåbärssmoothie över hela sig o köket..